Vila i fred Morfar
Igår ringer mamma o självklart så har jag dålig mottagning o jag säger "hallå" typ hundra ggr o har inte riktigt hört mammas röst. Samtidigt så stiger en panikkänsla i kroppen på mig; Vad är det som har hänt?! Vem har skadat sig!? Så får jag äntligen höra vad hon har att säga. Morfar är på väg in till sjukhuset - troligtvis en hjärnblödning. Va? Skojar du eller?! Han har precis gjort klar sin strålbehandling som hade gett bra resultat och nu säger hon att han troligtvis inte kommer att klara sig!?!? Blev självklart jätteledsen, grät som bara den -vilket jag alltid gör när mamma berättat nån tråkig nyhet... Lägger på, pratar lite med Magnus o sen ringer jag pappa. Han är nog den enda som kan prata med mig lugnt utan att jag blir allt för hispig... Men ja, jag är ju lite känsligare i detta läge så när han väl svarar så får jag bara fram "Hej det är Emelie" å sen hör jag bara pappa säga " Emelie, vad är det som hänt Emelie Emelie vad är det som hänt" jag kunde inte få fram nå mer ord, de satt fast i halsen på mig o när jag tillslut får fram att morfar ligger på sjukhuset o inte kommer överleva så tror jag han drog en lättnad suck (man är inte van vid att alla tänker på ens ofödda bebis som man har i magen). Känner mig hemsk som skrämmer upp honom sådär- å han hinner fråga om allt är bra med mig - o sen pratar vi om morfar. Det sköna med att prata med Pappa är att han förstår en o pratar lugnt med en så man inte behöver få en puls upp i 120km/h. Vi pratar ungefär en halvtimme (vilket är rekord) o jag vet att morfar har haft många motgångar o att han inte har levt det mest hälsosammaste livet - men det är ändå förjävligt.
Sen den andra anledning till att jag ringer pappa är att jag vet att Evelina kommer bli hundra gånger mer ledsen än vad jag blir. Evelina o mamma är de "blödiga" i familjen medans pappa o jag är mer "känslokalla" - som jag o Eve kom fram till i telefon haha.
Sen väntar jag på att antingen mamma eller evelina ringer, o mkt riktigt - ett par h efter jag har pratat med pappa så ringer Evelina - o vi var båda betydligt lugnare än vad man var när man prata med mamma.
Senare på kvällen ringer Evelina o berättar att hon o Peter har vart hos morfar på sjukhuset. Det hade börjat med att morfar hade jättehuvudvärk o var alldels blek i ansiktet. Skulle gå å kissa så mormor hjälper honom till badrummet. Där börjar han spy o ser inte allt för pigg ut o mormor frågar om hon ska ringa ambulansen - vilket morfar ville. ( Det är inte ofta en man som morfar säger att man ska ringa efter hjälp om det inte är viktigt). De kommer in till sjukhuset där han sen blir medvetslös.
Hon berättar också att han har en väldigt stor blödning i huvuet - som hans läkare från Uppsala o även läkaren i Västerås - säger att det enda som kan hjälpa nu är ett mirakel.
Och sen idag - runt lunch tid - så ringer Pappa. Jag behöver inte ens svara för jag vet vad han har att säga. Morfar är borta nu. Han har somnat in.
Nu var man någelunda förberedd iaf men ändå så att höra sanningen gjorde ont. Jag kommer aldrig mer få träffa min morfar igen, han har lämnat mormor alldeles för tidigt.
Så nu sitter man här, glad över att man umgicks med mormor o morfar i somras ett par veckor, de hann fira sin 50-års bröllopsdag o vi hann även med att få fira en jul till dem honom, men samtidigt så rullar tårarna ner för kinderna o det går inte att stoppa dem, de bara rinner o rinner.
När ska dessa tårar försvinna??
Sen den andra anledning till att jag ringer pappa är att jag vet att Evelina kommer bli hundra gånger mer ledsen än vad jag blir. Evelina o mamma är de "blödiga" i familjen medans pappa o jag är mer "känslokalla" - som jag o Eve kom fram till i telefon haha.
Sen väntar jag på att antingen mamma eller evelina ringer, o mkt riktigt - ett par h efter jag har pratat med pappa så ringer Evelina - o vi var båda betydligt lugnare än vad man var när man prata med mamma.
Senare på kvällen ringer Evelina o berättar att hon o Peter har vart hos morfar på sjukhuset. Det hade börjat med att morfar hade jättehuvudvärk o var alldels blek i ansiktet. Skulle gå å kissa så mormor hjälper honom till badrummet. Där börjar han spy o ser inte allt för pigg ut o mormor frågar om hon ska ringa ambulansen - vilket morfar ville. ( Det är inte ofta en man som morfar säger att man ska ringa efter hjälp om det inte är viktigt). De kommer in till sjukhuset där han sen blir medvetslös.
Hon berättar också att han har en väldigt stor blödning i huvuet - som hans läkare från Uppsala o även läkaren i Västerås - säger att det enda som kan hjälpa nu är ett mirakel.
Och sen idag - runt lunch tid - så ringer Pappa. Jag behöver inte ens svara för jag vet vad han har att säga. Morfar är borta nu. Han har somnat in.
Nu var man någelunda förberedd iaf men ändå så att höra sanningen gjorde ont. Jag kommer aldrig mer få träffa min morfar igen, han har lämnat mormor alldeles för tidigt.
Så nu sitter man här, glad över att man umgicks med mormor o morfar i somras ett par veckor, de hann fira sin 50-års bröllopsdag o vi hann även med att få fira en jul till dem honom, men samtidigt så rullar tårarna ner för kinderna o det går inte att stoppa dem, de bara rinner o rinner.
När ska dessa tårar försvinna??
